Jag upplever att jag fastnat lite i mitt sätt att ‘urban sketcha’. Det är inte så att jag tycker att det är dåliga teckningar om jag jämför med hur jag ritade för ett år sedan. Det har gått framåt. Det är mer att de inte ger mig den där visuella kicken som jag vill ha. Det är tecknat rakt upp och ner, men jag vill mer, komposition, fånga intryck, berätta en historia.
Bilden är ritad under vår månatliga Drink and Draw och jag ritade C. sittandes mitt emot mig med en penna i handen. Framför sig hade hon ett fluffigt, gosigt rosa pennskrin. Glasen ovanför baren var upplysta med rosa sken och jag hade nyligen köpt en ny färgtub med Opera Pink.
Jag skulle kunna ha vänt blocket till stående format och gjort det hela om C. som tecknar omgiven av rosa och pratbubblor med utdrag av vår konversation den kvällen. Det hade varit ett bättre berättande tror jag. Men jag såg baren och människor vid ett bord, en servitör och valvbågar.
Att rita främlingar är enklare än personer jag träffar regelbundet som jag faktiskt vet hur de ser ut och vill fånga likheten på. Familjen är lätt för att jag är van att rita dem. Så här blev tveksamma och trevande.
Att analysera efteråt ger ibland mer än att bara rita och rita. Jag har fått mig en funderare på vad jag är ute efter. Mer linjer som ger kickar, mer tusch och kontraster och inte bara ett utklipp ur mitt synfält. Ska bara komma ihåg det till nästa gång.
Leave a Reply